borrow -

De tar det ifrån mig, det enda jag har.

Hatar dem här stunderna. Precis ätit två grova mackor, spytt. Det är för många dagar som den här. Förmånga gånger som jag bestämmer mig för att klara av en dag utan mat.. Eller en dag där jag gör allt för att undvika mat. Förut var det så, varje dag. Jag saknar dem dagarna, dagarna där allt gick ut på att fly och smita från alla kalorier. Jag räknade, skrev upp, planerade. Men en dag var allt bara borta; jag åt utan ångest, tänkte inte på kalorierna och jag orkade inte svälta mer.

Jag har gått upp i vikt. Först var faktiskt det inget som jag orkade bry mig om. Men nu är snart sommaren här, jag väger ungefär så mycket som jag gjorde när jag fick diagnosen anorexi. Känner mig frisk, ser frisk ut och jag hatar det.

Anorexia passar inte mig. Känner inte igen mig själv; hur jag granskar, hatar.. Förstår inte att min högst önskan är att falla tillbaka, tillbaka till den tid då dagarna bestod av en ständig kamp. Förstår inte varför jag vill dit, förstår inte vad jag ser.

Men det enda jag vet är att jag vill tillbaka, mer än allt. Känner mig inte klar, kände mig aldrig klar. Nådde aldrig dit jag ville, blev aldrig så sjuk som det var planerat. Min tanke var att bli riktigt sjuk så att jag sen kunde bli frisk och fri från tankarna i mitt huvud. Men jag nådde aldrig botten som jag tänkt, därför känns allt som ett misslyckande och ett kapitel som ännu inte är avklarat. Jag måste få det avklarat, så att jag kan börja leva på riktigt snart igen.

2009-05-23 @ 12:05:59 Allmänt Permalink

Kommentarer

Trackback

borrow

min väg tillbaka.

De tar det ifrån mig, det enda jag har.